Drömmen om ett demokratiskt dagis

Katarina Byding

Vem tar ordet på dagis? Enligt Birgitta Odelfors forskning är det pojkarna, vilket hänger ihop med de vuxnas könstypiska förväntningar. Men i fri lek och i små informella grupper är det mer jämlikt.

– Grodsnor, grodsnor, säger treåriga Anita och ler från scenen vid en "fredagsshow" på dagis. Det är första gången hon vågar sig på ett skämt i stället för en snäll sång. Hon får skratt och applåder, och man kan lätt föreställa sig hennes stolta uppsyn efter uppträdandet.

Vad är det som gör att ett barn lyckas i sina strävanden att bli sedd, hörd och bekräftad? Svaret är så här enkelt och svårt: Den som blir bekräftad av omgivningen tycker det är roligt att uttrycka sig, och den som tycker det är roligt att uttrycka sig blir bekräftad. Men ett starkt kort är också att vara pojke – för vuxna bekräftar pojkar mer än flickor.

Det hävdar pedagogikforskaren Birgitta Odelfors som har studerat hur förskolepersonal bemöter barn. Hon berättar om sina rön på ett föräldramöte på Sofia Småbarnsskola, en förskola i Stockholm. Uppmärksamheten bland föräldrarna är total, och föreläsaren brinner för sitt budskap. Hon säger:

– Det handlar om demokrati, att alla ska ha lika möjligheter att göra sig hörda, kunna påverka. Det står ju också i skolans läroplan att alla ska ha lika stort inflytande.

Hon trycker på "möjligheterna". Det är alltså inte fråga om att alla måste bli utåtriktade, eller att de introverta inte ska få vara sig själva. Men genom att bekräfta alla barn lika mycket ges de åtminstone möjligheten. Det sätt vi bemöter en människa på – genom att skratta, instämma, negligera etc. – signalerar om hon är intressant och värd att lyssna på eller inte.

Pojkar pratar och pratas till

Birgitta Odelfors har videofilmat samspelet mellan barn och vuxna på tre förskolor med både kvinnlig och manlig personal. Genom att sedan räkna initiativ, antalet inlägg och inläggens längd kunde hon se att pojkarna både var de som yttrade sig mest och som man pratade till mest. Så var det även i de fall då hon själv suttit med och uppfattat situationen som jämlik. Det var alltså först när hon analyserade filmerna som skillnaden märktes.

Vid ett tillfälle, den dagliga samlingen, hade både hon och förskolläraren konstaterat att många av flickorna var livliga och initiativrika och att det därför kanske inte var så stor skillnad mellan könens verbala utrymme. Det var åtta flickor och fem pojkar. Men det visade sig att i den inledande samtalsstunden deltog flickorna (som alltså var fler) med bara 15 yttranden och pojkarna med 28 yttranden. Tre talföra pojkar stod för 22 av dessa, vilket visar att den individuella variationen är stor.

Vid samlingens fortsättning fällde en av de talföra pojkarna kommenterar som inte hade med sammanhanget att göra, som "jag vet hur mycket klockan är". Han lyckades också sätta igång en diskussion om något annat än det egentliga ämnet. Det är ganska vanligt att pojkar att avbryter på det sättet. Och enligt forskningen är det mer accepterat än när flickor gör det. Flickor uppfattas som mer provocerande och får strängare tillsägelser när de "stör".

Vem vill vara i centrum?

Birgitta Odelfors intervjuade också barn och personal. Vid en intervju berättade en pojke att Doris var den som bestämde när barnen lekte själva i kuddrummet. Man skulle då kunna tro att Doris var en flicka som var ovanligt bra på att ta sig utrymme. Men i större grupper och mer formella sammanhang visade hon sig vara tillbakadragen.

Detta stämmer också med vad forskningen i övrigt har visat: om fokus är på något annat än barnen själva tycks flickorna ha lättare för att delta. Man kan t.ex. se hur flickorna blir mer aktiva och pratsamma i fri lek; de försöker få leken att fungera som helhet. När barnen under studien lekte bockarna Bruse gick flickorna upp i handlingen och kunde anta den roll som behövde tillsättas, medan det för några pojkar var viktigare att få en viss roll, i det här fallet trollets. Andra sådana tillfällen där barnen inte själva var i centrum var luncherna, där flickorna deltog mer aktivt i samtalen än vid t.ex. samlingar.

Ju mer vuxenstyrd, formell och skolliknande en situation är, med regler och turordning, desto sämre passar den flickorna. Ordet kan då fördela sig så här: de vuxna yttrar sig mest, pojkarna hälften så många gånger, och flickorna hälften så många gånger som pojkarna. Det kan man se som ett resultat av att flickor inte brukar bemötas med lika stort intresse som pojkar och därför inte har lika positiva erfarenheter av att vara i fokus.

Du blir som du behandlas

Olika förväntningar skapar alltså olika beteenden. Vid en fredagsshow kunde man iaktta att förskolläraren skapade särskilda förväntningar på pojkarna genom att ta emot dem med någon form av acklamation, t.ex.: "Nu kommer Rikard, nu blir det farligt". Flickorna däremot tilltalades i stil med: "Lilla Björnkören, vad ska ni göra, flickor?". På dessa shower var det bara pojkarna som gjorde trick, skämtade och apade sig, och de fick mer applåder. Senare under studien var det dock även ett par flickor som vågade sig på detta. Och det är här Anita med grodsnoret kommer in i bilden. Hon lyckades!

Så här ser vår kulturs könsmönster ut, menar Birigtta Odelfors, det är alltså inte en särskild företeelse bara på förskolan. Vuxna behöver göra sig medvetna om detta mönster, för att kunna ge flickor och pojkar lika möjligheter att uttrycka sig.

Så bryter diskussionen ut på föräldramötet: Vad gör man åt Astrid Lindgrens gamla könsmönster? Min dotter är så framfusig – kommer hon att bli "pojkig"? Hur kan man vara medveten om skillnaderna utan att samtidigt göra barnens tillvaro ännu mer könssegregerad?

Läs mer i:
Odelfors, B. (1998) Förskolan i ett könsperspektiv. Att göra sig hörd och sedd. Lund: Studentlitteratur. Odelfors, B. (2001) Olika villkor? Vardagskultur i förskolan för flickor och pojkar. Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet