Hedvigs långa näsa

/…/

När hon öppnade stod värden där. Det var en ilsken herre. Inte ilsken ibland, som vi alla kan vara, utan ilsken nästan jämt.

– Men vad i hela fridens dar människa, bor ni kvar här? Sa han i en enda lång utandning. Varför har ni inte flyttat härifrån?

– Flyttat? sa Hedvig. Hur så? Här är kallt och dragigt visserligen men tapeterna är vackra. Och ni som äger huset är en förtjusande trevlig man. Tycker jag.

Det där sa inte Hedvig för att ställa sig in. Ända till denna dag och detta ögonblick hade hon faktiskt på renaste rama allvar inbillat sig att värden var en förtjusande trevlig man.

– Har ni inte fått mitt brev? Sa han och blev rödare i ansiktet. Där står det att ert kontrakt är annullerat.

– Visst har jag det, sa Hedvig. Ett trevligt brev. Med fönsterkuvert och allting. Jag blev så glad. Att ni vill ha mig kvar här menar jag.

Värden blev ännu rödare i ansiktet. Röd som en tomat.

– Men människa, sa han hetsigt som om ”människa” skulle vara ett skällsord. Det står ju i brevet att ert kontrakt är annullerat. Vet ni inte vad annullera betyder?

Hedvig log.

– Klart jag gör, sa hon. Det betyder förlänga. Det var ju därför jag blev så glad. Att ni vill förlänga mitt kontrakt.

Nu hände något. Nu hände något som brukade hända Hedvig i situationer som den här, något som vi inte har nämnt tidigare. Det är lika bra att ni får uppleva det själva, just här, just nu, på samma sätt som värden fick uppleva det.

Ett ploppande ljud hördes, ett litet snabbt kilande ljud, som ekade svagt i huvudet på Hedvig.

Och Hedvigs näsa växte blixtsnabbt och blev elva centimeter lång.

Elva centimeter är inte kort. På en näsa.

Ni skulle ha sett värdens min. Han var inte röd längre. Han bleknade och blev grön. Som om man hade filmat en oerhört snabbt mognande tomat och sedan kört filmen baklänges.

– Annullera gör man när man säger upp nånting, sa han och stirrade som hypnotiserad på näsan. Man säger upp nånting som har gällt förut. Något som har gällt och upphör att gälla. Som kontraktet på den här lägenheten till exempel. Ni ska bort. Här ska renoveras och repareras. Min systerdotter ska ha lägenheten. Ut! Försvinn!

Så vände han på klacken och skyndade utför trappan. Stackarn. Han hade väl fått en chock, när Hedvigs näsa växte och pekade finger åt honom.

Hedvig stängde dörren, gick in i rummet och såg sig omkring. Flytta. Jo, jag tackar jag. Vart ska man flytta då? Tänkte hon.

Näsan struntade hon i. Hon var van. Och för resten hade den återtagit sitt normal format. Nu när hon visste vad annullera betydde.

Och medan Hedvig står där och funderar ska vi ta en titt på hennes näsa. Ja, inte på näsan precis men på problemet med den.

När Hedvig använde sig av ord som hon inte begrep, eller när hon låtsades förstå ord som hon inte hade en aning om vad de betydde, växte hennes näsa till elva centimeters längd.

Att låtsas förstå fast man inte gör det är inte Hedvig ensam om. Ibland vill man visa sig duktigare än man är, till exempel. Sånt händer alla. Men det är inte alla som näsan växer ut på.

I början när det hände, blev Hedvig sur på sin näsa. Hon stirrade på den med ilskna blickar. Den var så lång att hon inte behövde vinda ens en gång. Och hon brukade tala till den.

–Förbaskade näsa, sa hon. Nu igen! Att du inte vet hut. Lymmelnäsa, skurknäsa, banditkran!!!

Men det hjälpte inte. Näsan var som den var. Och så småningom måste Hedvig erkänna att hon hade glädje av den också. För det första talade den ju alltid om, när hon uppfattade ett ord fel. Och för det andra – och det var det bästa – tvingade den henne att ta reda på vad ordet betydde. Den återtog nämligen inte sin korta, vanliga längd förrän hon hade gjort det.

/…/

Du kan läsa vidare om Hedvig i Från A till Ö – en resa orden runt, av Christina Lagerson och Ove Magnuson. Sveriges Radios förlag 1975.