Månadens skrivråd

2020-10

Det där med flyt i texten

Det lät som något magiskt, det där att en text hade flyt. Bara de som fått gåvan kunde skriva med bra flyt, trodde jag innan jag kom ner på jorden och blev språkkonsult. Då blev skrivandet mer av ett hantverk. Det handlar bara om att knyta ihop stycken, meningar, satser och ord, och få till rytmen. Bara? Nja, det förutsätter nog att man har förstått vad man vill förmedla också, att man själv så att säga har den röda tråden i sin hand.

Men om vi plockar fram språkkonsultverktygen och gör vad vi kan: Hur får man bra flyt?

Huvudorden, de som refererar till själva ämnet. Upprepas de tillräckligt ofta för att läsaren ska se sammanhanget, och leder de på ett logiskt vis vidare? Om samma ord tvärtom upprepas ofta blir det tjatigt, och i så fall kan en del av dem bytas mot pronomen.

Styckena. Logiska övergångar kan knyta ihop stycken, till exempel med inledningar som: ”Det här gör …” eller ”Trots det så …” Om styckena är för olika för att kunna kopplas ihop antyder det kanske att det behövs en ny rubrik.

Meningarna. Är de varierade i längd och uppbyggnad så att språket inte blir stötigt?

Sambandsorden. Språkets smörjmedel! Småord som men, därför, också, visserligen, alltså, ju, nämligen … får läsaren att förstå hur det hänger ihop och hen glider lätt från sats till sats, från mening till mening.

Skiljetecknen. Små men effektiva, skapar kortare eller längre pauser. Vilket tempo vill du ha?

Lusten. Har du en drivkraft att berätta det du skriver? Jo, det hjälper. Och det är väl där magin kommer in.

upp
2020-06

Var är du – och var är din läsare?

Perspektivlära är inte bara för arkitekter och konstnärer, utan även för oss som skriver och bearbetar texter. Att kunna se saker och ting från olika håll – och välja att se dem från läsarens håll.

Det handlar om att i tanken gå in i sin läsare nästan som en skådespelare går in i sin roll. Vad ser läsaren, vad tänker och undrar hen, hur agerar hen?

Det kan betyda att man behöver vaska fram det som är viktigt i sammanhanget, eller förklara svåra ord. Men det kan också handla om sådant som inte märks lika väl, som enkla ord och prepositioner.

Ett exempel kan vara när ett bidrag ska delas ut. Hos organisationen som delar ut det pratar man kanske om att ”bidrag kan ges”. Men hos de som funderar på att söka bidraget är perspektivet det motsatta: ”att få bidrag”. Så när du vänder dig till personer som ska fatta beslut om bidrag kan det alltså passa med givarperspektivet, och verbet ”ge”, men annars är det tydligare med ”du kan/kan inte få bidrag”.

På samma sätt är det med en anställning eller ett stipendium som har en ”utlysningstid”. För den som ska söka är det i stället ”ansökningstid”.

Och skriver du av bara farten ”uppe i Norrland”? Visst, det passar bra i en lokal Smålandstidning, men i en text som ska vara rikstäckande så utesluter ”uppe” läsare som är just i Norrland; bättre då att skriva bara ”i Norrland”.

Att se budskapet ur läsarens synvinkel – det är en bra väg för att nå fram.

upp

2020-03

Skriv och berätta om coronatiden

En annan värld, andra rutiner i vardagen, andra tankar, ja mycket är annorlunda när vi lever med allt det som coronaviruset för med sig. Livet förändras, och du ser saker i ett annat ljus. Förmodligen har du även mer tid än vanligt. Det är som gjort för att börja skriva.

Skriv dagbok för dig själv, din livsberättelse för barnbarnen, eller en roman för en större läsekrets. Eller skriv för Nordiska Museet! De efterfrågar just nu berättelser och bilder från människors liv och dagar, på temat ”Corinaviruset i Sverige – berätta för framtiden”. Dessa insamlade minnen blir en del av historien och ger värdefull kunskap inte minst till forskare.

Ett bra tillfälle att både komma i gång med att skriva och att ge ett bidrag till framtiden!

Läs mer och skriv din berättelse här.

upp
2020-01

Klarspråk i rubriker

Rubriker är som vägvisare, skyltar, i texter. De styr dig till det du söker. Och hur de är uttryckta kan vara det som avgör om mottagaren läser en text eller kastar den i papperskorgen. Det fick jag ett bra exempel på i den så kallade verkligheten härförleden.

Jag fick först ett brev på posten från banken, med ett papper som inleddes ”Nu är det dags att uppdatera din information”. Jaha, tänkte jag och la papperet i vänthögen på skrivbordet för att senare sätta mig i vad de tänkte göra. Där ligger det tills jag någon månad senare får ett nytt brev, denna gång med rubriken ”Nu kan du uppdatera din information även med frågeformulär”. Aha, det är jag som ska göra något? Jag läser hela brevet, och jag uppdaterar min information.

Så mycket kan ett ”du” betyda. Och så viktigt är det att skribenten redan i rubriken visar om mottagaren måste göra något själv, och läsa hela texten. I alla fall om avsändaren är en bank. I kärleksbrev råder andra knep men det tar jag inte upp här.

upp
2019-02

Dem i stället för de – alltför korrekt?

Den här månaden bjuder jag inte på skrivråd, utan en fundering. Jag funderar över om svårigheten att skilja mellan de och dem verkligen är något nytt? För så här lät det runt 1910 i några gamla Amerikabrev som jag fördjupar mig i just nu:

”Men du älskade säg ingenting för då tror dem att vi sladdrar mellan oss.”

”Dem har swänsk dans var lördags kväll men jag går aldrig dit nu.”

”Tidningarna säger, jer [ger] inte Mäxico äfter så smäller det om en vecka, dem börjar nu att plocka ut folk för reserv.”

Här har brevskrivaren använt ’dem’ som subjekt, där det borde varit ’de’ i stället. ’Dem’ ska enligt grammatiken användas för objekt.

I övrigt visar han ingen osäkerhet i sitt skrivande; breven är många, långa och relativt välformulerade – om än med en stil utan konsekvent stavning och interpunktion som vi har i dag. Så varför denna sammanblandning av ’de’ och ’dem’?

Jo, jag tror han sysslar med hyperkorrektion! Det betyder att man rättar till något i överkant för att man är rädd att det skulle det se slarvigt eller talspråkligt ut annars (till exempel ’ridigt’ i stället för ’ridit’, med ’riktigt’ som förebild). Kanske upplever han ’dem’ som mer skriftspråkligt och rätt, jämfört med ’de’, som känns för kort? Han är ju också influerad av engelskan, och därför kanske han tycker att ’de’ liknar den bestämda artikeln ’the’, jämfört med ’they’ som är mer avslutat och har mer tyngd.

Troligen uttalade han ’de’ så som det skrivs och inte ’dom’ som är det vanligaste i dag (dialektalt förekommer de-uttal fortfarande). Men det skulle väl då tala för att han också borde kunna använda ’de’ rätt i skrift? Nej, i stället skulle ’de’ skulle kunna låta som en talspråklig variant för honom, och ’dem’ skulle han i så fall kunna uppfatta som mer avslutat, och mer korrekt.

Det är inte genomgående ’dem’ i stället för ’de’ i breven, utan många gånger är formerna rätt. Jag tyckte ibland det verkade som han skrev ’de’ när han var upprörd. Som om han då glömde bort att hyperkorrigera sig:

”Vore jag i Sverige reste jag jenast dit och toge hand om henne från satans garn som hon inte vet om i det fattiga usla Götteborg /…/ vilket uselt osiviliserat land hon bor i och vad slags folk det är, de kan ju inte jälpa det för de har aldrig lärt bättre eller sett folk och så har dem ju ingen lag i Sverige, i synnerhet för de stakars fruntimren som äro hållna som slavar, ja inte som människor.”

I det stycket träffar han visserligen fel en gång (”har dem ju ingen lag”) men i övrigt är det tre rätt. I ett fall står ’de’ som artikel: ”de stakars fruntimren”.

Väldigt roligt har det varit att förflytta sig i tiden och språket på det här sättet! Stavningen, konjunktiverna, pluralformerna, politiken, strejkerna och kärleken, saknaden. Och om du undrar: konflikten med Mexico som Karl skrev om syftar på mexikanska revolutionen 1910–1920, där USA involverade sig.

Så ett tips blir det ändå till slut: Upp på vinden och leta efter gamla brev!

upp
2019-01

Tolkar din läsare ord på samma sätt som du?

Vi diskuterade ordet credo vid lunchbordet, på puben och på Facebook. Anledningen var att journalisten i sällskapet blivit ombedd att ersätta ’credo’ med ’motto’ i en artikel. Tidningsredaktören trodde nämligen inte läsarna skulle förstå vad credo betyder. Men det är inte samma sak, menade journalisten, och dessutom säger personen som intervjuas credo, och i citat går det ju inte att ändra.

Åsikterna var många. En del tyckte att läsarna får väl anstränga sig, de behöver lära sig, de slår upp ord de inte förstår, eller det där är väl ett ord som alla kan – medan andra sa att det ordet hade de aldrig hört, vad är det, och varför ska man konstra till det?

Och vad tycker jag? Jo, jag tycker ’credo’ ska stå kvar, inte minst för att det är den intervjuades ordval – men det ska förklaras! Det är så lätt att göra det, och det ger läsaren så mycket. En kort förklaring räcker, tillräcklig för de som aldrig hört ordet förr eller för de som annars skulle feltolka det. En mer utvecklad förklaring kan få läsaren att känna sig skriven på näsan.

Riskerna med att låta ordet stå kvar oförklarat kan vara att 1. läsaren känner sig dum, 2. läsaren tröttnar och slutar läsa 3. läsaren tror sig veta betydelsen men tror fel (killgissar).

Den tredje risken är värst, och den finns i det här fallet. För uppenbarligen kan credo tolkas som motto. Och det inte samma sak. Credo är en ”trosbekännelse”. Den uttrycker vad man tror på, ofta i religiös bemärkelse men den kan också syfta på annat man tror starkt på. Ett motto däremot är en slagkraftig fras som säger vad man lever eller verkar efter.

Och eftersom ’credo’ står i citatet i det här fallet vi diskuterar så skulle det se märkligt ut att skifta till ett annat ord i den övriga texten. Det skulle fördunkla sambanden, och oklara samband är ofta ett större begriplighetsproblem än svåra ord. Annars kan förstås ett svårt ord som har en bra allmänspråklig synonym kan gärna ersättas med den; det finns ingen anledning att krångla till en text i onödan.

upp
2018-05

Café på svenska

Det finns många slags caféer, och en sort är språkcaféet. Där får nyanlända under lättsamma former träna svenska. Anordnarna kan till exempel vara kommuner, bibliotek, välgörenhetsorganisationer och kyrkor.

Min kollega Sofia inspirerade mig att gå med till det som Katarina församling anordnar i samarbete med moskén i kvarteret bredvid.

Det var inte riktigt som jag trodde – för inte kunde jag tro att så många skulle vara så nyfikna på prepositioner! Med spetsade öron tog cafébesökarna del av dessa djupa mysterier. Heter det ”gå i moskén” om man gör det regelbundet, liksom det heter ”gå i kyrkan”? Man kan väl också ”gå till kyrkan”? Ja, men då är fokus mer på riktningen än att vara där. Men vad är egentligen skillnaden mellan att läsa ”på” eller ”vid” universitetet?

Prepositionsvalet är inte alltid självklart. Det kan vara en stil- eller dialektfråga, och det kan förändras precis som annat i språket. Men man kan alltid få vägledning och bra exempel i ordböcker!

För att göra det ännu besvärligare finns det partikelverb, där prepositionen är betonad, som i ”hälsa på”, vilket ju ger en annan betydelse än samma uttryck med betoningen på första ordet. Andra exempel på partikelverb är ”tycka om” eller ”trycka till”.

Associationer ledde oss vidare till ljuden, viktiga skillnader som mellan ”tjuta” och ”skjuta”. Och hur är det med Schweiz – sje- eller tje-ljud? Så en liten uttalsskillnad kan få stor betydelse för om man blir förstådd eller inte.

Sök upp ett språkcafé för att få se svenskan i andras perspektiv och för att dela med dig. Alla som vill prata och hjälpa andra att prata är välkomna! Vad vi fick för fika? Tyvärr … det var lite magert, det var te och vatten utan tilltugg, men det verkade inte besvära någon.

upp
2018-03

Bli ett med din text

När jag var hästtokig, för längesen, red jag då och då. Jag gjorde det lite på känn. När det fungerade var det ofta för att det, som jag upplevde det, uppstod någon slags tankeöverföring med hästen. Jag tänkte: Dit ska vi. Det tempot.

Och då blev det så. Jag minns också något jag läst i de hästböcker jag slukade: ”Bli ett med din häst.”

Nu upplever jag samma sak med texter. Det enklaste sättet att få till en bra text, och komma dit man vill, är att se målet framför sig. Vad vill jag med texten? Vad vill jag ska hända? Jag ser texten där den slutligen ska hamna, framför läsarens ögon.

Då styr jag dit, och det sker liksom av sig själv. Jag är ett med min text.

Senare har jag förstått att det där med att bli ett med sin häst nog har sin grund i något mer sakligt än tankeöverföring, nämligen viktfördelningen. När jag har ett mål tittar jag dit, och då fördelas min vikt på ett sådant sätt att hästen går dit. Men vad det än beror på – det är bra att komma åt rätt håll, och att läsaren har nytta av min text.

upp
2013-04

Kan man räkna abstrakta substantiv?

Ett konkret substantiv är till exempel sko, medan ett abstrakt kan vara till exempel projekt. Vi kan hålla en sko i handen, men inte ett projekt. De konkreta substantiven är enklare att begripa för dem som inte är insatta i sammanhanget, eftersom man lätt kan se företeelsen i fråga framför sig.

Något intressant som händer med abstrakta substantiv är att de tenderar att uppgå som i en större massa när de står tillsammans med andra abstrakta substantiv. Därför låter det i mångas öron besynnerligt när man syftar på flera olika abstrakta substantiv med de, eller böjer deras adjektiv i plural. Det är som om de inte var räknebara på samma sätt som de konkreta substantiven.

”Ta en titt i arbetsgivarens personalpolicy eller lönepolicy. De kan ge dig uppslag inför lönesamtalet.”

I exemplet ovan skulle det förstås fungera utmärkt med det i stället för de. Dvs. man syftar då på det att ta en titt i stället för på de olika policyerna. Men man skulle också kunna sammanföra de abstrakta substantiven i ett övergripande: Dessa dokument kan …

Ett lite mer komplicerat exempel är detta:

”Trakasserier, hot och våld mot politiskt aktiva och mot förtroendevalda kan, oavsett om de härstammar från enskilda individer eller organiserade grupper, försvaga och, om de skulle växa i omfattning, hota demokratin.”

Här kan man växla om till singular:

”Trakasserier, hot och våld mot politiskt aktiva och mot förtroendevalda kan, oavsett om det härstammar från enskilda individer eller organiserade grupper, försvaga och, om det skulle växa i omfattning, hota demokratin.”

Men ibland fungerar singular inte särskilt bra, eftersom det kan se ut att syfta på bara ett av orden, som i nedanstående exempel på påverkan:

”Påverkan på den informella ekonomin samt indirekta ekonomiska effekter kan vara mycket viktig i vissa områden och sektorer, men redovisas i allmänhet inte vid skattningar av förluster.”

En lösning kan vara att utnyttja det visserligen något intetsägande ordet faktor:

”Påverkan på den informella ekonomin samt indirekta ekonomiska effekter kan vara mycket viktiga faktorer i vissa områden och sektorer, men redovisas i allmänhet inte vid skattningar av förluster.”

”Trakasserier, hot och våld mot politiskt aktiva och mot förtroendevalda – det är faktorer som …”

Så, detta är visserligen ett litet problem i det stora hela, men ändå något som ibland får oss att bekymrat bita i pennan.

upp
2012-08

Vilken fråga svarar din text på?

Att läsa av lust och nyfikenhet – det vill väl alla! Inte läsa bara för att någon har skrivit en viktig text, utan just för att vi söker efter något.

Något av den känslan kan väckas i texter där meningarna hakar i varandra som de vore svar på varandras frågor.

”Aristoteles trodde att jorden stod stilla och att solen, månen, planeterna och stjärnorna rörde sig i cirkulära banor kring jorden. Han trodde detta därför att han av mystiska skäl ansåg att jorden var universums centrum och att den cirkulära rörelsen var den mest perfekta.”

Den osynliga fråga efter mening 1 som besvaras i mening 2 är ”Och varför det?” Sådana frågor skrivs ibland ut i texter som vill vara pedagogiska – men det behövs inte alltid, för läsaren ställer dem ofta själv.

Att besvara läsarens funderingar är bara ett av många sätt att få meningarna i en text att koppla logiskt till varandra. Ibland är den följande informationen inte alls efterfrågad utan tvärtom något oväntat för läsaren, kanske något som komplicerar det hela. Det kan då uttryckas med ett ord som visar på motsats, till exempel ”men”.

”Ptolemaios modell erbjöd ett system för att med rimlig noggrannhet förutsäga himlakropparnas lägen på himlen. Men för att förutsäga dessa lägen korrekt, var Ptolemaios tvungen att göra antagandet att månen ibland befann sig dubbelt så nära jorden som vid andra tillfällen!”

Att sambanden är tydliga är en förutsättning för att läsaren ska hänga med i tankegången. Och ett enkelt sätt att testa detta på sin text är att fråga sig vad som binder ihop satser eller meningar. Svarar texten på underförstådda frågor? Eller visas sambandet med hjälp av små ord som men, eftersom, därför, alltså …

upp
2012-03

Bestäm dig

Det är inget nöje att fatta små och till synes betydelselösa beslut. De distraherar och får en att släppa huvudtanken.

Men när man skriver en god och publicerbar text är det just vad man behöver göra ofta: välja och bestämma sig. Förutom de mer övergripande valen i fråga om stil, mottagare och syfte så är det de där småsakerna. Till exempel hur man ska markera titlar, begrepp och främmande ord etc. på ett sätt som gör att de står ut lagom mycket från den övriga texten.

Ska det vara citattecken omkring titeln eller ska den kursiveras, eller både och? Eller räcker det att bara inleda med stor bokstav, utan annan markering? Ska kanske till och med varje ord i titeln inledas med stor bokstav?

  • Han har lyckats riktigt bra med ”Röda rummet”, tycker jag.
  • Han har lyckats riktigt bra med Röda rummet, tycker jag.
  • Han har lyckats riktigt bra med Röda rummet, tycker jag.

Olika saker spelar roll i det här fallet. Vilka andra titlar finns med i texten? Är de långa, främmande eller odistinkta? Om du bara refererar till några få kända titlar behövs nog ingen markering alls. Har du även citat med i texten? Då kan det sammantaget bli väl många citattecken, och därför är det bättre att välja kursiv stil som titelmarkering.

Om du har gjort ett genomtänkt val från början blir slutgranskningen av texten mycket enklare. Du sparar mycket tid. Det kan det vara värt, även om det är vedervärdigt att behöva bestämma sig tidigt.

upp
2012-02

Ett rätt barn?

Inget är helt perfekt och alltigenom logiskt, inte ens språket. Det finns till exempel så kallade defekta adjektiv. De flesta har nog någon gång stött på problem med dem, till exempel med att berätta att ett barn är rädd … rätt …?

Varför blir det så här?

Det finns drygt ett trettiotal adjektiv i svenskan som inte går att kongruensböja med ändelsen -t. Här är några:

  • Frigid, gravid, likvid, morbid, paranoid, rigid, stupid, timid, valid. Det gemensamma för dessa adjektiv är att de är flerstaviga, har betoning på sista stavelsen och slutar på d.
  • Lat, flat, kåt, pryd, vred. De som tillhör denna kategori har lång vokal och slutar på t eller d.
  • Rädd och fadd är enstaviga adjektiv med kort vokal som slutar på dd.

Dessa passar alltså inte ihop med neutrumord, eller t-ord. Och man vet inte varför! För samtidigt finns det ord med likadan struktur som exemplen ovan som vi glatt böjer i alla former, till exempel berett (av beredd) och vått (av våt). Det finns helt enkelt inga logiska eller betydelsemässiga skäl till att man inte skulle kunna böja gravid eller lat i neutrum.

Så hur gör vi?

Vi skulle kunna försöka införa neutrumformerna genom att ihärdigt använda dem: säga och skriva ett latt statsråd och ett vrett barn. Men formerna sticker ut så mycket att budskapet förmodligen inte skulle nå fram störningsfritt. Och det vill vi ju undvika.

Mer rimligt är därför att byta ut antingen det besvärliga adjektivet eller det substantiv som hör ihop med det. Man kanske kan säga ett slött statsråd och en vred flicka?

upp
2011-10

Versal eller gemen efter kolon

I vissa texter som jag språkgranskar finns det inkonsekvenser av olika slag, där varken det ena eller det andra alternativet är enbart rätt. Hur skribenten vill ha det kan vara en smaksak eller en fråga om grafisk tydlighet. Ett sådant exempel är om det ska vara stor eller liten bokstav i en fullständig mening som följer efter kolon.

  • Det gick upp för oss alla: Det som förut varit en ogenomtränglig skog av problem var nu en upphetsande trängsel av möjligheter.
  • Det gick uppför oss alla: det som förut varit en ogenomtränglig skog av problem var nu en upphetsande trängsel av möjligheter.

Vilket ser naturligast ut? Själv föredrar jag det första exemplet. Men Språkrådet ger inget exakt råd för om det ska vara stor eller liten bokstav i en fullständig mening efter kolon. I den förra upplagan av Svenska skrivregler rekommenderades liten. (”Nu förstod jag plötsligt: mannen var blind.”) Men i senaste upplagan, och i webbplatsens frågelåda, anges bara att det ska vara stor bokstav om meningen som följer är direkt anföring, citat, utrop eller fråga, och att det ska vara stor bokstav om flera fullständiga meningar följer.

När kolonet inte följs av en fullständig mening utan av exempelvis en uppräkning ska det vara liten bokstav.

  • Bilden var belamrad av: träd, problem, möjligheter.
upp
2011-09

Lyssna på språkkonsulten

Det kan låta som lite hybris men jag tycker Saab borde ha lyssnat mer på mina resultat när jag skrev examensarbete där. Jag konstaterade att det var väl mycket ”hej vad bra det går” i företagets information till medarbetarna. Hade informationen varit mer realistisk hade kanske fler inspirerats till att försöka utveckla en bil som sticker ut och kan konkurrera. En bil med Saab-själ, positivt eljest, som den ursprungligen var med sitt flygplansutseende, frihjul, helljusknappen bredvid kopplingen och andra egenheter.

Vad skulle detta nya kunna vara i dag? Och hur kan språket få oss att tänka nytt? Inte genom försköningar i alla fall, tror inte jag.

Språket har stor kraft och det lönar sig att inte bara tänka efter ytterligare en gång, utan att också verkligen ta in hur läsarna uppfattar texten. Och dessutom gärna ta hjälp av någon som inte är hemmablind.

upp
2011-08

Var inte rädd

Jag har fått frågan ”Hur säger man nej?” på skrivkurser för myndigheter. Hur mycket ska man linda in nejet i förklaringar och medkänsla?

Det finns ingen anledning att linda in något om du har en orsak att säga nej; det riskerar bara att bli otydligt. Om en person till exempel har skickat in en ansökan en vecka för sent så är det ju jättesnopet, men de flesta håller nog ändå med om att man måste följa reglerna på samma sätt för alla.

Inlindningar tenderar att leda till texter där paragrafer och försvar tar upp alltför stor plats i brevets början så att huvudbudskapet kommer sist. Det irriterar läsningen. Orsaken till nejet måste förstås vara med, men håll inte upp den som en sköld! Och förklara inte mer än vad som är rimligt i sammanhanget.

Det betyder inte att du ska vara kort i tonen. Men en empatisk ton kan du skapa utan att älta mottagarens dilemma. Du kan exempelvis anknyta till den ansökandes brev, använda allmänspråkliga ord, tilltala med ”du” etc. Få läsaren att känna sig sedd.

Det finns de som elakt kallar myndigheter för ”skyddad verkstad för rädda människor”. Låt det inte bli verklighet.

upp
2011-07

Slow text

Slow food, slow sex, slow craft har du kanske hört talas om. Det innebär att inte stressa fram resultatet utan låta processen, hantverket, ta tid. Att låta skapandet bli en del av produkten. Det gynnar också slutprodukten. Till exempel i fråga om slow craft innebär det att bruksföremål görs för att hålla länge, kunna repareras och åldras vackert.

Nu på sommaren har vi kanske tid med slow text. Skriv för hand. Skriv något du länge har velat men inte haft tid att tänka igenom. Lägg till, ta bort, slipa på logiken och formuleringarna. Ge inte upp. Ge dig tid. Njut av att få ändra dig, söka dig fram till kärnan.

Lek med tanken på hur texten skulle vara om den skulle fungera om tio år, eller för tio sedan?

En skrivprocess med eftertanke är viktigt inte minst för texter som ska hålla länge, till exempel lagtext och avtal. Och dina dikter förstås.

Slow text handlar också om läsandet. Sug på varje stycke. Associera. Känn efter. Gå in i det tillstånd som författaren vill förmedla.

Sov på saken.

upp
2011-06

Hosti, prosit och annat man inte riktigt förstår

Det finns ord och uttryck som jag aldrig för mitt liv skulle använda. Ett sådant är ”i mångt och mycket”. Jag tycker bara inte om det, trots att det rent sakligt inte finns mycket att invända mot det. Och jag fördömer inte andras användande. Uttrycket fungerar ju.

Men där finns en sorts konstlad ålderdomlighet. Varför ska man säga ”mångt” år 2011? Hur många vet vad det är för grammatisk form och vad ”mångt” egentligen betyder?

Ännu värre är det med ”prosit”. Varför ska man säga det när någon nyser? Jag har aldrig förstått det, och jag säger det aldrig. Problemet uppstår när jag själv nyser och någon säger ”prosit” till mig, för då förväntas jag tacka. Men det gör jag inte! Jag kan inte förmå mig till att tacka när jag inte vet för vad.

Men nu har ordet ”hosti” kommit till, genom en ordtävling för barn. Och det tar jag spontant till mitt hjärta! Det känns helt rätt att säga något när någon hostar, eller hosta själv. Man vill liksom hjälpa till. Har du inte själv hört ibland hur en hostning kan sprida sig genom lägenheten eller kontoret?

Så kanske ska jag fundera på att prova prosit också, som ett slags kontaktskapande småprat. Däremot kommer jag aldrig att säga eller skriva ”i mångt och mycket”.

(”Mångt” är hopdraget av ”månget”, ett pronomen som också kan användas som substantiv. Prosit är latin och betyder ”må det gagna”.)

upp
2011-05

Att skriva könsneutralt

Förr användes ”han” som allmänt pronomen, syftande på både män och kvinnor. I dag ger det en missvisande bild; läsaren ser bara en man för sig.

Nutida skribenter löser problemet genom att skriva ”han eller hon” (eller omvänt). Men det blir långt och omständligt ifall det används ofta i samma text, och särskilt om man även använder genitiv- och objektsformerna.

Då finns varianten ”hen”, med objektsformen ”henom” och genitiv ”hens”. Den har provats av vissa, men är inte rekommenderad av Språkrådet, som menar att det skulle vara svårt att introducera ett så vanligt ord som ett pronomen när det inte används i talspråket. Dessutom tycker de att det ser konstigt ut. Språkrådet ser ”den” som en mer möjlig lösning.

Men i finskan finns ”hän” som står för både hon och han, så varför skulle vi inte kunna låna in något liknande? Vi lånar ju in så många andra nya ord – visserligen mest från engelskan, men lite variation skadar inte. Och i svenskan behövs verkligen ett enklare könsneutralt pronomen än ”han eller hon”. Personligen tycker jag ”den” är ett ord som förminskar, gör människor till ting – det är inte ett bra alternativ.

Naturligtvis ska "hen" inte användas när man syftar på en bestämd man eller kvinna, eller om man på annat sätt känner till könet; då väljer man det könsspecifika pronomenet, "han" eller "hon".

upp
2011-04

Stryk hälften!

När jag en gång i tiden gjorde skönlitterära skrivförsök råkade jag snappa upp ett råd som Ibsen lär ha arbetat efter: ”Stryk allt.” Jag tolkade det bokstavligt, och till slut var det inget kvar av mina alster.

Jag har tagit halva rådet med mig in i faktatextskrivandet och språkkonsultandet. Nu säger jag ofta när jag handleder skribenter: Stryk hälften!

Tänk hälften i allt. Börja med att stryka ner halva texten. Vad är viktigast? Behåll det. Titta sedan på vart och ett stycke, stryk hälften i varje stycke. Titta på varje mening i stycket; vad måste vara kvar? Behåll det och stryk resten. Orden till sist – kan de kortas? Kanske finns det onödiga ”svansar” som kan strykas.

När du har arbetat dig igenom din text på det här sättet har du strukit ner sammantaget mer än hälften. Men i stället har du fått fler läsare!

upp
2011-03

Vår frus våfflor

Jag lyssnade häromdagen på en föreläsare som domderade om att vi inte hade begripit vad ordet kompetens betyder. För vi trodde det betydde något i stil med kunskap och information. Men i ett engelskspråkigt sammanhang, menade föreläsaren, skulle man ha sagt att det betyder ”the ability to compete”.

Men nu är ju inte språket så alltigenom logiskt att man alltid kan säga att ett ords ursprung är dess sanna betydelse. Ordet betyder det som de flesta språkanvändare uppfattar det som. Ibland springer språkutvecklingen förbi, och för att det inte ska bli missförstånd måste man då definiera orden i sitt sammanhang.

Ett ord som definitivt har sprungit ifrån sin ursprungliga betydelse är våffeldagen. Dagen, den 25 mars, var från början ”vår frus”. Det var den dagen jungfru Maria befruktades. Men uppenbarligen begrep språkanvändarna inte riktigt vad den obefläckade avlelsen innebar, eller så tyckte man bara inte att det var något att fira. Då går det lika bra med våfflor.

upp
2011-02

Informationsstressad?

Denna månad är kort, och kort är också språkrådet:

”Var mycket noga med vad du stoppar in i huvudet, för du kanske aldrig får ut det.”

Kardinal på 1500-talet. Källa: Kontentan nr 324/2011.

upp
2011-01

Klarspråk – mer än språk

På Språkrådets hemsida kan man läsa att ”klarspråk står för myndighetstexter skrivna på ett vårdat, enkelt och begripligt språk”. Det stämmer ju, men det räcker inte med enkla ord och enkelt konstruerade meningar för att budskapet ska bli klart.

Minst lika viktigt är att innehållet som förmedlas är det rätta. Och att något över huvud taget förmedlas.

En gång fick jag svara på en enkät från Statistiska centralbyrån. Frågorna gällde om jag var nöjd med hanteringen av ett visst ärende från en myndighet, och bland annat om språket var begripligt. Jag letade upp det gamla beslutet och fann att språket var lysande. Kortfattat, ledigt och inte ett enda byråkratiskt ord! Men jag mindes mycket väl hur frustrerad jag hade blivit när jag fick beslutet, för det var som om det hade gällt ett helt annat ärende. Jag förstod vartenda ord men inte ett dugg av innehållet. Det var verkligen ”god dag yxskaft”.

Jag har sett flera sådana texter från myndigheter, där man svarar på något annat än vad mottagaren har frågat om, eller där man inte verkar ha satt sig tillräckligt väl in i situationen. Så jag är ganska övertygad om att det i första hand inte är myndighetsspråket som behöver förändras utan snarare perspektivet eller engagemanget.

Den som skriver vid en myndighet behöver alltid fråga sig: Vad behöver läsaren veta, vad undrar hen? Saknas något, eller är det för mycket av något?

upp
2010-12

Som man ropar får man svar

För ett tag sedan visade mig en bekant ett rekommenderat brev hon fått från en advokatbyrå. Det var en kallelse till bouppteckning efter en släkting. Tre sidor med släktförhållanden och rätt till arv på ett tungt, juridiskt språk. ”Förstår du?” frågade hon. ”Nej”, svarade jag. Hon ringde till advokatbyrån och sa att hon inte skulle komma.

Någon tid senare berättade en svåger till henne att han hade åkt de fem milen till advokatbyrån, men det visade sig efter en stund att bouppteckningen inte kunde genomföras. Några av de kallade hade nämligen vare sig kommit eller meddelat att de inte skulle komma. Så svågern fick vända hem igen och väntar nu på ett nytt datum för bouppteckning.

Kanske formulerar advokatbyrån denna gång kallelsen på ett sådant sätt att mottagarna förstår på vilket sätt det gäller dem, och att de måste höra av sig?

upp
2010-11

Brott mot subjektsregeln

Man ska hålla ordning på vem som gör vad i texten och därför vara noga med subjektet. Ett exempel på när subjektet riskerar att bli otydligt är när en sats med ett passivt verb följs av en satsförkortning:

”Maskinen startas genom att vrida på nyckeln.”

Enligt den så kallade subjektsregeln syftar huvudsatsens grammatiska subjekt (här maskinen) på samma sak som satsförkortningens tänkta subjekt. Men i exemplet ovan är de inte samma; det ju inte maskinen som ska vrida på nyckeln utan användaren (du eller man). Då behöver vi skriva ut båda subjekten:

”Maskinen startas genom att du vrider på nyckeln.”

I många fall blir konstruktioner som bryter mot subjektsregeln lite komiska, som i exemplet nedan där kungahuset är grammatiskt subjekt i huvudsatsen och därför blir subjekt också i satsförkortningen som följer.

”Kungahuset ska som vilken annan institution som helst kunna granskas förbehållslöst, utan risk för att förlora jobbet.”

Subjektsregeln är svårdefinierad och ifrågasatt, och Svenska akademiens grammatik tar inte ens upp den. Men jag följer den ändå. Visserligen kan den välvilliga läsaren många gånger själv räkna ut vem som gör vad, men det ser bättre och mer logiskt ut med subjekten på plats, och läsningen flyter bättre.

Läs mer

upp
2010-10

Vems perspektiv?

Den bästa skribenten är den som har förmågan att se saker ur olika perspektiv. Det spelar ingen roll hur briljant du behärskar grammatiken, för kan du inte ställa dig bredvid läsaren och presentera budskapet ur den synvinkeln så blir texten inte till mycket nytta.

Ett enkelt men tydligt exempel på när skribenten inte har satt sig in i läsarens situation, är vissa kommuners webbsidor om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.

Viljan att informera om ramper, hörselslingor och larmknappar är god. Men om allt detta inleds med en rubrik som ”Tillgänglighetsdatabas” stöter det bort läsarna. För det ordet är valt ur skribentens perspektiv, inte läsarens.

Varför? Jo, ordet ”databas” är bara aktuellt för dem som har sammanställt informationen och då använt just en databas. Men många av läsarna vet inte ens vad en databas är, och behöver heller inte veta det! Risken finns dessutom att den speciella betydelsen av ”tillgänglighet” inte heller är bekant för alla, utan att det tolkas som tillgänglighet i allmänhet.

Ett enkelt sätt att se saken ur läsarens perspektiv kan vara att räkna ut vilka frågor hon eller han kan tänkas ha. En sådan fråga kan också användas som rubrik: ”Vilka ställen är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning?” Lite långt, men hellre det än obegripligt.

upp
2010-09

Vilken man?

Pronomenet ”man” är praktiskt att lägga till när man vill göra språket mer konkret och aktivt men samtidigt tycker det är onödigt att ange exakt vem som är aktiv. Här är ett exempel:

”Instruktionen bör läsas noggrant för bästa utnyttjande av apparaten” kan i stället skrivas: ”Man bör läsa instruktionen noggrant för att kunna utnyttja apparaten så bra som möjligt.” Eller: ”Instruktionen bör läsas noggrant så att man kan utnyttja apparaten så bra som möjligt.”

Men ibland hör jag invändningen: ”Nej, ’man’ får vi inte använda!”

Det kan finnas sådana hemmagjorda regler på exempelvis arbetsplatser eller skolor, att man inte får skriva vissa ord. Men det är en onyanserad syn på språkanvändningen, som inte tar hänsyn till sammanhanget och läsarens eller lyssnarens vilja och förmåga att tolka rätt.

Pronomenet ”man” bör absolut inte bannlysas, även om det ibland, särskilt i talspråk, används på ett sätt som gör syftningen vilseledande. I följande exempel har nog inte talaren tänkt på hur ”man” först syftar på några ”andra” och därefter mer allmänt på ”oss alla”. I värsta fall tolkas ”man” i första meningen som ”vi”.

”Det var ingen angenäm upplevelse. Ibland mörkade man i utskottet vad man tyckte. Man ändrade uppfattning ibland mellan utskott och omröstningen i kammaren. Det talar mot att man ska ge ett parti som är oerhört oerfaret och som man inte vet vad de går för en vågmästarroll.”

upp
2010-08

Låt lektören läsa

Under sommaren har det för en del kanske blivit tid över till att skriva något eget, eller att sammanställa gamla alster som legat i skrivbordslådan. Det är underbart att slippa alla begränsningar som finns i mallar för rapporter, omdömen, instruktioner och vad det nu kan vara man skriver på jobbet.

Några vill gå vidare och skicka in sina texter till ett förlag. Många inser också att det nog är en bra idé att låta korrekturläsa texten först. Jag får då och då sådana förfrågningar. Men alla texter är inte klara för korrektur. En del är på utkaststadiet, och en del är kanske lite längre fram i processen men ändå långt ifrån klara. Vad som behövs på det stadiet är en övergripande bedömning och råd för hur skribenten kan arbeta vidare, eller så behövs en textbearbetning på någon av nivåerna 2–4.

Jag ger framför allt bedömningar av sakprosa, men för skönlitterära texter finns det en yrkesgrupp som kallas lektörer. Man finner dem bland annat inom organisationen Författarcentrum. Organisationen har fyra regioner: Öst, Väst, Norr och Syd. Läs mer på deras länkar om hur arbetet går till och vad det kostar.

upp
2010-06/07

Hon är både kurator och kurator

För några år sedan fick vi in det nya ordet ’kurator’ i svenskan, i betydelsen en person som gör konstutställningar. Tidigare har vi hållit till godo med ’utställningskommisarie’ eller ’intendent’.

Enligt de svenska skrivreglerna ska ordet stavas med k. Men ofta stavas det med c, och anledningen är förstås att det inte ska förväxlas med den traditionella kuratorn, den som ger sociala råd. Språkrådet tipsar dock om att man i stället, när det behövs, för tydlighetens skull kan skriva ’konstkurator’ eller ’utställningskurator’.

Är det här ett bra nytt ord – behöver vi det? Eller skapar det förvirring? Jag frågade Borghild Håkansson vad hon tycker. Hon arbetade länge som kurator i socialtjänsten, vilket hon lämnat för arbete med brottsförebyggande frågor – men är i dag även konstkurator!

Borghild känner sig inte bekväm med det nya lånordet ’kurator’ och använder det sällan, utan säger i stället ”vi som gjort utställningen” eller liknande. Och för personer utanför konstvärlden är ordet obegripligt, menar hon.

Hon har inte råkat ut för några missförstånd eller andra krockar på grund av sina båda kuratorsfunktioner, vilket hon dock inte ser som alldeles positivt. För det visar vilka skarpa gränser det finns runt konsten, hur den lever i sin egen värld och att det finns många människor den aldrig når fram till.

Men det är samtidigt inte helt långsökt att de båda yrkena har samma benämning, tycker Borghild, för det finns en gemensam nämnare. I båda fallen handlar det om att yrkespersonen kuratorn håller sig själv tillbaka och hjälper andra att komma fram till ett eget växande. Kuratorns uppdrag är att göra ett urval – välja vad man ska fokusera på hos konstnären eller hos den som behöver vägledning i sitt liv. Det gäller att få fram det goda, livskraften, att ge kraft.

Så kanske finns det en ny och värdefull dimension i det nya ordet ’kurator’, en dimension som det torrare ordet ’utställningskommisarie’ saknar.

-

Fotnot: Borghild Håkansson är under sommaren, tillsammans med Staffan Backlund, aktuell som kurator för utställningen ”Eljest” på Liljevalchs konsthall i Stockholm.

Läs mer om utställningen

upp
2010-05

Textkonsumenternas makt

Konsumentmakt innebär att tala om för säljare och producenter vad man vill ha för slags mat, bostad, kommunikationer, banktjänster, kläder, fritid och mycket annat. Man kan också visa det indirekt genom sina köpval.

Även när det gäller texter har vi viss konsumentmakt. När vi till exempel ska köpa en teknisk apparat kan vi fråga efter en med begriplig bruksanvisning. När det sedan kommer till att använda apparaten kan vi kontakta producenten och fråga om det som är obegripligt. Hjälper inte det kan man välja ett annat märke nästa gång.

Med texter från myndigheter har vi inte samma möjlighet att välja. Men vi kan alltid fråga eller klaga. Om tillräckligt många efterfrågar begriplighet i brev, blanketter, föreskrifter, webbtexter och även i den muntliga informationen kommer förhoppningsvis fler och fler myndigheter inse att det lönar sig använda ett mer mottagaranpassat språk.

upp
2010-04

Skottpengar på substantiveringar

Den här vintern är det många som har önskat att snöskottning vore något som bara skedde, på samma sätt som snön faller eller smälter. Men så är det inte; någon måste utföra det. Ett praktexempel på så kallad substantivsjuka är den här meningen som har legat på Skatteverkets startsida:

"Snöskottning som sker på tomten ger rätt till skattereduktion för husarbete."

Man skulle åtminstone önska att det stod ”utförs” eller ”görs” i stället för ”sker” – det skulle göra innehållet en liten aning mer befolkat. Men frågan är ändå om det blir korrekt, för det spelar väl också roll vem som skottar för att man ska få skatteavdrag?

Ja ja, det är visserligen vitt … men ännu bättre är det om man kan visa vem som gör vad.

upp
2010-03

Baklängesläsning

Små slarvfel gillar att gömma sig i texten. Eftersom hjärnan gärna försöker skapa helheter kan det vara svårt även för den mest noggranne att upptäcka detaljer som ett s för lite i ’betygsskala’, eller ’ner’ i stället för ’nere’.

Ett sätt att fiska upp dessa illbattingar kan vara att läsa texten baklänges, mening för mening eller ord för ord. Då skyms inte blicken av textens innehåll och du kan koncentrera dig på detaljerna. Det här en bra metod när man redan har läst texten i syfte att hitta brister på andra nivåer, till exempel inkonsekvenser och oklara syftningar, och det passar för korta texter som man särskilt gärna vill ska se bra ut, till exempel sammanfattningar.

Jag fick det här tipset på ett seminarium om språkgranskning som anordnades av branschföreningen Ess. Där presenterades också en undersökning (Byrman 1998) om hur några olika kategorier av människor läser korrektur. De hade fått läsa en text i vilken 80 korrekturfel var utplacerade. Det visade sig att den grupp som bestod av blivande grundskolelärare hade hittat 50 procent av felen, journalistaspiranter hade hittat 64 procent fel och docenter i nordiska språk hade hittat drygt 90 procent av felen. Ingen är alltså felfri.

Några fel som var svåra att hitta, eller kunna lösa, för dem som var med i undersökningen, var ’plattektronik’ (i stället för det rätta ’plattektonik’), ’forfarande’ (i stället för ’fortfarande’), 9.4 (i stället för 9,4), Asorerna (i stället för Azorerna) och ’tidskalan’ (i stället för ’tidsskalan).

upp
2010-02

Det här är it

Vad menar hon nu, undrar du: … det eller informationsteknik? Just nu menar jag det senare; jag ska skriva om förkortningen för informationsteknik.

Informationsteknik har vi vanligen sett förkortat IT, med stora bokstäver, men nu förekommer även it. Den senare varianten godtas av Språkrådet och Datatermgruppen, med förbehållet att sammanhanget ska vara tydligt. Särskilt lämpligt är det kanske i sammansättningar: it-support, it-expert.

IT är en så kallad initialförkortning. Sådana består av begynnelsebokstäverna i orden i en grupp med ord (exempelvis vd för verkställande direktör) eller sammansättningsleden i ett ord (mc för motorcykel). Initialförkortningar skrivs alltid utan punkt och läses bokstav för bokstav. Man läser alltså inte ut hela ordet eller orden som förkortningen står för.

När en initialförkortning är okänd skrivs den med stora bokstäver, för att man ska förstå att det är just en förkortning. Men om förkortningen med tiden blir så allmänt känd att den nästan blir som ett eget ord skrivs den i stället med små bokstäver för att smälta bättre in i texten. Därför skriver man till exempel bb, vd, mc, tv, pm, cv. Vad som dock utmärker it jämfört med vd är att it innehåller en vokal, vilket för med sig risken att den ska uppfattas som ett (annat) ord. När det gäller förkortningar med bara konsonanter finns inte den risken för missuppfattning.

Läs mer i Svenska skrivregler 10.5 och i Datatermgruppens ordlista.

upp
2010-01

Putsa inte bara ytan

Språket kan granskas på olika nivåer, allt från en djup nivå där urval och disposition spelar roll, till en ytlig nivå där man bara rättar rena felaktigheter i skrivsätt och stavning (läs mer). En djup granskning tar förstås längre tid och måste påbörjas tidigare i skrivprocessen. Men om man inte har tid med det är väl ändå en ytspråklig granskning bättre än ingen alls? Ja, i vissa fall är det tillräckligt, om texten inte har några djupare brister. Och i alla fall ser texten förstås bättre ut. Men det finns också en fara i att dölja problemen under en perfekt yta.

Detta tar klarspråksforskaren Catharina Nyström Höög upp i en artikel i Service på nätet som handlar om myndigheternas information till medborgarna via webben. Hon menar att komplexa och svåra texter som bara har språkbearbetats på ytan kan ge intryck av att innehållet är enklare än det är. Vi får i dag mer och mer komplicerad samhällsinformation att ta ställning till. Vi ska välja skola och pensioner, förstå teknik och ekonomiska konsekvenser. Gränsen mellan privat och offentligt är heller inte alltid klar för medborgarna, vilket påverkar begripligheten.

När det gäller texter med ett komplext innehåll räcker det inte med att förenkla meningsbyggnaden eller byta ut fackord mot mer allmänspråkliga. Man måste också anpassa själva innehållet så att läsaren förstår, till exempel stryka det som inte är väsentligt i sammanhanget och utveckla det som behöver förklaras närmare. Det kanske också behövs så kallad metatext, som beskriver hur texten ska läsas, hur man skaffar mer information osv. Tydligt tilltal och tydlig avsändare är också viktigt.

Service på nätet gavs ut av Språkrådet hösten 2008.

upp
2009-11

Vanligt hyfs i e-brev

Man tar knappast med sig en ny vän hem till en annan vän utan att presentera dem för varandra. I talspråk och verkliga livet är det mycket sådant som är självklart. Men i text är det förvånansvärt ofta man stöter på motsatsen – trots att vi där inte alls har samma möjlighet att fråga eller ta hjälp av gester och mimik.

Hur många har till exempel inte fått ett vidarebefordrat e-brev som man mödosamt får nysta fram budskapet i? Meddelandet vände sig ursprungligen till den person som i sin tur har vidarebefordrat brevet till mig men detta har inte introducerats, och jag blir osäker på vem som nu tilltalas. Eller så har nya meddelanden tillkommit på vägen och man får gräva djupt ner för att hitta ursprungsmeddelandet, det som var själva budskapet före alla interna ”skickar du det vidare är du snäll...” eller ”jag är för, ska vi fråga fler” och liknande.

Skriv i stället en introduktion som verkligen vänder sig till dem du skickar e-brevet vidare till. Presentera saken kort, vem du fått brevet från och vad mottagaren förväntas göra. När du vidarebefordrar e-brev är du bara en budbärare, men det är precis lika viktigt då som vid all annan kommunikation att vara medveten om syftet och mottagaren.

E-breven strömmar in, så du har hård konkurrens. Skriv därför också något upplysande på ämnesraden.

upp
2009-10

Den här månaden är det min praktikant Frida som skriver språkråd.

Det måste inte bli perfekt på en gång

Något som kan vara lätt att glömma bort när man ska skriva en text är att den inte måste vara perfekt på en gång.

Jag har själv haft gånger när jag har suttit där med ett blankt papper (eller en tom skärm) framför mig och våndats, trots att jag vet vad jag vill få fram. Jag har letat i huvudet efter den perfekta första meningen och det snitsiga upplägget och känt prestationsångesten komma krypande.

Ibland kan det bli så att man låser sig trots att man förberett sig så bra som man bara kan. Det jag börjar lära mig är att då fokusera på att bara få ner någonting på papperet, att bara komma igång. För att lyckas med det måste jag just då släppa kravet på kvalitet och få bort den där spärren i huvudet. När jag sedan har kommit igång och lyckats få ner en del ord på pappret, då kan jag börja fila på formuleringar och jobba på att få ihop texten till en helhet.

Så om du känner dig låst: Börja med att lägga bort kravet på de klockrena formuleringarna och bara skriv. Bearbetningen och finliret får komma senare, när du har fått fram ett material att jobba med.

upp
2009-09

En vaccin är inte fel

Grammatiken är inte alltid så logisk som vi kanske skulle önska. Varför säger vi till exempel ’ett vaccin’ men ’en kanin’ och ’en tamburin’? Eftersom de alla slutar på -in borde de väl också ha samma artikel.

En del av svaret är att ’vaccin’ inte nödvändigtvis behöver vara ett t-ord, alltså böjas med t. Det är enligt Svenska akademiens ordlista lika riktigt att använda det med n-böjning: ’en vaccin’. Men t-form för detta ord är otvivelaktigt det vanligaste. I Svenskt språkbruk (Språkrådets handbok över konstruktioner i svenskan) tas inget exempel med n-formen upp för ’vaccin’.

Ett liknande fall har vi i ordet 'test' (i betydelsen 'prov') som man kanske tycker borde böjas som 'fest' eller 'rest'. Och jodå, det är inte fel, men att böja det med t är vanligare

Varför vi språkbrukare har kommit att föredra t-form för 'vaccin' och 'test' har jag inget språkvetenskapligt svar på. Men min gissning är att man har velat skilja dem från pluralformerna, som ju i bestämd form kan bli ’vaccinen’ och ’testen’. Även pluralformen har alternativ. Vi kan säga ’två vaccin’ eller ’två vacciner’, ’två test’ eller ’två tester’, och i bestämd pluralform blir det ’vaccinen’ eller ’vaccinerna’, ’testen’ eller ’testerna’.

upp
2009-08

Bindestreck, tankstreck och minus

På skrivmaskinernas tid kunde tecknet bindestreck användas i många funktioner. Men i dag har vi i datorn möjlighet att välja typografiskt mer exakta tecken och skilja mellan exempelvis bindestreck, tankstreck och minustecken.

Bindestrecket är det korta streck som har förärats en tangent på tangentbordet, tillsammans med understrecket. Bindestreck används bland annat vid avstavning eller när man behöver förtydliga en sammansättning som annars skulle bli svårläst. Ex. Mitilini-invånare.

Tankstrecket kallas ibland även talstreck eller pratminus. Det har många användningsområden, och ett av de vanligare är i betydelsen ”från (och med) till (och med)”: Vi har semesterstängt 1–31 juli. Eller: Stockholm–Göteborg. Tankstrecket kan också uttrycka relationer: förhållandet patient–läkare. I de här fallen ska det inte vara något mellanslag före och efter tankstrecket.

Men tankstrecket används också ofta just för att ge läsaren en tankepaus, och då ska det vara mellanslag före och efter: Butiken var stängd – som alltid i juli.

Du gör ett tankstreck genom att hålla ner alt-tangenten och samtidigt trycka 0150 på tangentbordets högra sifferuppsättning. Om du har bärbar dator måste du först trycka NumLk och sedan de siffror som står under bokstäverna. Tankstreck skapas också automatiskt i Word om du skriver in text och därefter gör mellanslag, bindestreck, mellanslag, ny text och enter.

Minustecknet är inte lätt att skilja från tankstrecket, men jämför man dem noga ser man att minusstrecket ligger lite högre. Tecknet görs genom att man trycker 2212 på sifferuppsättningen till höger (tryck först NumLk om du har bärbar dator) och därefter trycker samtidigt på alt och x.

Det ska inte vara mellanslag före talet, alltså: −767 grader.

Läs mer om dessa tecken och se fler exempel i Svenska skrivregler kap. 12.8, 12.17, 13.2.

upp
2009-06/07

Bästa souveniren: ord

Ett vanligt råd inför sommaren brukar vara att man kan passa på att läsa alla böcker man inte hinner läsa annars. Men hur njutbart är det egentligen att sitta på en blåsig klippa med solen i ögonen och försöka koncentrera sig på en bok?

Nej, bättre då att läsa mindre men fundera längre på det man läst; det kan man göra överallt. Eller lyssna på hur folk pratar, och snappa upp fröet till en egen roman. Och om du är utomlands eller i något annat dialektområde i Sverige, har du ett bra tillfälle att låna med dig nya ord hem – sådant som saknas.

Men om du vill ta med dig ett ord till svenska skriftspråket så gör det på ett sätt som är anpassat till de svenska skrivreglerna. Klassiska exempel är det engelska ä-ljudet i rave och mail som i svenska stavas rejv och mejl. Ord ska inte bara kunna stavas och uttalas rätt utan också kunna böjas i plural och olika tempus.

Ord är fina minnen att ha med sig från semestern, och lätta att transportera.

upp
2009-05

Hela talet på en rad

Alla som skriver brukar bli väldigt glada över att få reda på att det finns så kallade fasta mellanslag. De är användbara när man ska skriva tal eller uttryck som ska hålla samman. Större tal är ju oftast uppdelade i tusental för att det ska bli tydligt, så här:

75 450
4 925 000

Gör du ett vanligt mellanslag mellan siffrorna kommer talet att dela sig på två rader om det råkar bli en radbrytning just där. Därför ska du i stället göra ett mellanslag som inte reagerar på radbrytningen. Det gör man så här i Word: shift + ctrl + mellanslag.

Det finns också andra uttryck som helst ska hänga ihop, och där fasta mellanslag är användbara, till exempel mellan en siffra och ett mått:

30 km/tim

upp
2009-04

”Vi” är bäst

Det är alltid lättare att fånga läsaren om du visar vem avsändaren är. Det är enkelt om du ensam ansvarar för texten och budskapet; då skriver du ”jag” om dig själv. Men hur gör man om man skriver som representant för en organisation, myndighet eller någon slags grupp?

Skriv då ”vi”. Det är tydligast för mottagen, och ger en ledigare stil än om du använder passiv form eller tredje person. Det blir också lättare att skriva.

En del är tveksamma till att även de som inte har varit med och skrivit då får stå som ansvariga för innehållet. Men dina beslut, överväganden och annan information ska ju i de flesta fall representera hela organisationen. Andra motståndare till vi-formen menar att innehållet blir ”fel”; att exempelvis en myndighet inte kan skriva ”vi” om det som andra (konsulter och entreprenörer) uträttar åt dem. Men myndigheten ansvarar för vad dessa gör – och bör alltså räkna med dem i gänget. Läsaren är intresserad av vad myndigheten gör och hur och när det görs. Om tjänsten är upphandlad kan vara en intressant uppgift i och för sig – men i rätt sammanhang. Belasta inte läsaren med onödiga detaljer som tynger och distraherar.

Ibland kan det se ut att finnas för mycket ”vi” och ”jag” i texten – om du har refererat mycket av arbetsprocessen och berättat mycket ur ditt eller organisationens perspektiv. Men detta har sällan med just valet av pronomen att göra, utan med hur du väljer information och hur du disponerar den.

Den offentliga språkvården rekommenderar att ”vi” används som pronomen för avsändaren – alltså att man inte omtalar verket, regeringen, kommittén etc. i tredje person. I själva beslutsmeningen ska dock myndighetens namn skrivas ut, liksom även på andra ställen där det annars kan uppstå tveksamheter om vem som står bakom ”vi:et”.

Du kan läsa mer om detta i skrivhandledningen Att skriva bättre i jobbet (Ehrenberg Sundin m.fl. Norstedts Juridik 2008), Gula Boken – handläggning av ärenden i regeringskansliet (Ds 1994:70) och Kommittéhandboken (Ds 2000:1).

upp
2009-03

Räkna med bilden

På en bild i tidningen står Maud Olofsson med ett fånigt leende och drar i byxlinningen. Men vad har passformen på hennes byxor att göra med regeringens klimatmål, som artikeln handlar om?

Bild och text kommunicerar inte alltid med varandra; bilden berättar en sak, texten en annan. Ibland får bilden vara med mest som en dekoration. Ibland är den i stället överambitiös i sitt berättande; den tar upp mer än texten och får läsarens associationer att dra iväg.

Det här är något som Yvonne Eriksson, docent vid Mälardalen högskola, tar upp i sin bok Bildens tysta budskap. Den handlar om hur vi tolkar bilder och hur bild och text samspelar i läroböcker, faktaböcker och populärkultur. Hon pekar också på hur stereotypa värderingar kan smyga sig in i bilder och påverka oss. Och stämmer det att ungdomar är mer bildmedvetna än förr, eller har de tvärtom blivit ”bildblinda”?

Ett exempel hon berättar om är ett läroboksavsnitt som ska beskriva hur vi får dricksvatten. Bilden visar kringliggande information om träd, hus, rullstensåsar och vattendrag – på ett sätt som gör det svårt för eleverna att se sambanden och fokusera på vad som är viktigt.

Mängden bilder i läroböckerna har ökat. Men bilderna har inte alltid blivit bättre, menar Eriksson. Det finns därför ett stort ansvar hos lärarna att hjälpa eleverna att tolka bilder. Inte minst för elever med läs- och skrivsvårigheter behövs det – de kan enligt forskningen ha särskilt svårt att växla mellan text och bild, och dessutom har de ju fullt upp med att förstå texten.

Så tänk också på bilden när du skriver. Vad ska det vara för bild, och hur kan du anknyta till bilden i texten? Och som vanligt: testa begripligheten på en riktig läsare.

Bildens tysta budskap av Yvonne Eriksson kom ut i januari 2009 på Norstedts Akademiska Förlag.

upp
2009-02

Trollhättesammansättningar

Till råga på annat elände kallas de som bor i Trollhättan för ”Trollhättanbor” i en del tidningar. Det är en klumpig och tungvrickande sammansättning.

Klumpig, skriver jag, för att jag tidigare aldrig hört annat än ”Trollhättebo”. Men har jag rätt?

I Svenska skrivregler kan man läsa att när ett egennamn i bestämd form (som ju Trollhättan är) ska bli första ledet i en sammansättning, så finns det två alternativ:

  • Den bestämda formen är kvar, dvs. namnet återges som det är.
  • Namnet får obestämd form, dvs. behandlas som om det var ett vanligt ord, inte ett namn.

Det finns alltså ingen regel för om det ska vara på ena eller andra sättet. Men det finns, enligt Svenska skrivregler, ett huvudmönster. Och det är att om sammansättningen är mer tillfällig får namnet ofta behålla sin bestämda form (som i första alternativet ovan) medan mer etablerade sammansättningar har namnet i obestämd form.

Så eftersom Trollhättebor inte är något nytt påfund borde sammansättningen göras enligt det andra alternativet; stadens namn får alltså obestämd form. Som i Djurgårdsfärja, Barnängsgatan och Folkpartiledare.

Något exempel på när en tillfällig sammansättning skulle passa i bestämd form kan jag inte hitta. Inte heller Svenska skrivregler ger något exempel på det. Boken föreslår Kungsholmensbo som en möjlighet – men inte just för att det är en tillfällig sammansättning.

Däremot är det lättare att se exempel på att man ibland måste ha kvar den bestämda formen för att undvika missförstånd. Så säger vi till exempel Ringenbutik, och inte Ringbutik, om en butik i köpcentrumet Ringen, liksom Sälenhotell, inte Sälhotell.

I Trollhättefallet så händer det också något med slutvokalen i ”hätta” – a:et blir till ett e. På samma sätt förändras a:et i tunnebana till e när det sätts ihop med exempelvis -förare. Och a i kyrka blir till ett o i sammansättningar: kyrkogård. Ett annat sätt att skapa sammansättningar är att sätta in ett så kallat foge-s efter första ledet, som i Norrköpingspolisen.

Trollhättebo flyter lättare – det beror både på den kortare, obestämda formen och på att a i slutet har blivit e.

Läs mer om den här typen av sammansättningar i Svenska skrivregler 9.2.1, 9.2.2 och 9.2.5.

upp
2009-01

Tänk själv!

Det finns modeller som utlovar enklare sätt att skriva och därmed bättre texter. Det är bra, men det kan också bli helt fel om den som använder modellen inte samtidigt tänker själv. Om han eller hon inte har förstått syftet med normerna utan bara följer dem blint. Då kan det bli exempelvis så att ord i en viss stil rensas ut – utan att man riktigt har tagit ställning till om de kanske ändå var de enda rätta i just det här sammanhanget och för just den här mottagaren.

Maria Hammarén är docent vid Kungliga Tekniska högskolan och jobbar med skrivutveckling. Hon varnar skribenter för att styras av metoder. Hon vill i stället se skrivandet som ett sätt att reflektera och komma fram till vad man har att säga. Och att man ska vara personlig i sina texter. För det är i personligheten som verkligheten finns, det är där vi får fram något väsentligt.

Läs hennes rapport Bildning och skrivande, utgiven av Högskoleverket.

upp
2008-12

Hellre obegriplig än feltolkad

Ingen vill nog framstå som helt obegriplig, men måste man välja mellan pest och kolera kan det vara bättre att inte bli förstådd alls än att bli feltolkad. Det är inte ovanligt att läsare tror de förstår men i själva verket har en alldeles egen uppfattning om betydelsen, som kanske inte alls stämmer med skribentens.

Det fenomenet visade sig i en undersökning om svåra ord i domar, som Ulrika Ekman Öst har gjort.

Ordet ”åberopat” var det exempelvis inte många informanter som visste vad det betydde. Hela 73 procent av gruppen med studenter angav fel betydelse liksom 40 procent av gruppen med yrkesverksamma. Ett annat svårt ord var ”förslagenhet”. Många hade helt undvikit att svara på vad det betydde, och det var endast 10 procent av studenterna och 23 procent i yrkesgruppen som svarade rätt. ”Oundgängligen” orsakade också problem för båda grupperna.

Vissa ord har fått rakt motsatt betydelse när informanterna skulle ange synonymer. Ett exempel är ordet ”avhänts” (berövats), där synonymer som ”kommit över”, ”stulit” och ”fått tag på” är föreslagna. Även för ordet ”utge” (betala) har synonym med motsatt betydelse föreslagits, nämligen ”få”.

Så bäst är alltså att undvika ålderdomliga eller svåra ord. Och när man måste använda sådana, för att det inte finns någon bra synonym, bör man definiera dem. Att definiera är också viktigt när det gäller ord som man kan misstänka används på olika sätt i olika sammanhang, liksom förrädiskt enkla ord. Författaren till uppsatsen som jag refererar till ovan gör det själv föredömligt i en not, och roligt blir det också: ”Uttrycket vanlig människa används här i bemärkelsen en person som inte är utbildad i juridik.”

Uppsatsen kan läsas i Förtroendeutredningens betänkande. Och du kan läsa mer om Förtroendeutredningen under Språknytt.

upp
2008-11

Läsaren älskar dig

Brukar du uppleva att den du skriver för är positivt inställd och nyfiken på vad du har att förmedla? Eller ser du en kritisk ordmärkare framför dig? I det senare fallet är det inte lätt att skriva. Bäst därför att intala sig att läsaren älskar en! Att konstruera en ”modelläsare” är faktiskt inte så dumt. Modelläsaren är nyfiken och intelligent. Han eller hon vill förstå dig och frågar annars hur du menar och vad saker betyder. Modelläsaren vill kommunicera och är inte misstänksam.

Annars kan man testa sin text på hunden – för vem älskar en mer? Problemet är att den inte kan läsa … Men lyssna kan den.

Om hundar som åhörare vid läxläsning har Rebecka Dirfeldt och Cecilia Persson skrivit en C-uppsats. Hunden dömer inte och den har en lugnande inverkan. Sex åttaåringar har intervjuats och säger att de tycker det är roligt att läsa för hunden. Någon tycker dock det är lite svårare, för hunden kan inte hjälpa till med uttalet eller säga till om man läser fel. Men det är väl samtidigt just det som är befriande, att slippa bli rättad.

Här kan du läsa hela uppsatsen Att läsa för hunden – en metod för läsfärdighetsträning?: http://his.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:3123.

upp
2008-10

Skriv i tid och i olika genrer

Det verkar vara lika för de flesta: först när vi ser vår text publicerad ser vi läsaren. Det är först då som vi fattar att någon verkligen ska läsa. Och helst förstå. Och helst göra det vi vill. Men då är det för sent att ta bort det där tankehoppet, att förtydliga en syftning, att stryka omtugg.

Varför blir det så? En anledning kan vara att vi inte räknar med alla delar som skrivprocessen faktiskt består av. Vi kanske börjar skriva i god tid, men räknar då bara med själva skrivandet, inte med alla de korrigeringar som behövs på olika nivåer. Så nästa gång du ska skriva, lägg också in tid rejält med tid för bearbetning och korrekturläsning.

En annan anledning till att tankehopp, abstraktioner och annat som verkar mystiskt för läsaren gärna klamrar sig fast i texten såsom lusen på ett hårstrå, kan vara att vi så lätt blir hemmablinda i vårt eget språk. Gör därför besök i andra genrer än dem du normalt skriver i. Skriver du rapporter från ett statligt verk så läs skönlitteratur – då plötsligt kommer fraser som bibringandet av förutsättningarna för verksamhetsmålsättning att stå i en annan dager. Skriver du mest snabba e-brev behöver ditt språk kanske inspireras av en stram akademisk avhandling?

Planera alltså in tid för bearbetning och korrekturläsning, och friska upp språkkänsligheten genom att läsa eller skriva texter i en annan stil än den du är van vid.

upp
2008-09

Välj vanliga ord och uttryck

"Han består henne med uppiggande historier." Den formuleringen såg jag häromdan och tänkte att här är ett stavfel, det ska förstås vara "bistår henne med". Men efter att ha pratat med skribenten visade det sig att nej det var allt "består" han menade. Jag hade aldrig hört uttrycket förut och rådfrågade min omgivning, men där hade heller ingen hört det.

Men i Norstedts ordbok står betydelsen "tillhandahålla" faktiskt med, på fjärde plats efter de vanligare betydelserna finnas kvar, genomgå prövning, ha som innehåll. Dock utan preposition, alltså utan "med": "Barägaren bestod turisterna fria drinkar".

Jag nöjer mig förstås inte med en enstaka ordbokskälla utan tar också Nationalencyklopedins ordbok till hjälp, och där anges också en möjlig konstruktion med preposition. Man kan alltså enligt NE skriva exempelvis "Hotellpersonalen bestod oss med lakan".

Vad ska man tro? Ska man lita på den ena eller andra ordbrukaren eller på den ena eller andra ordboken?

Om du framför allt vill att budskapet ska gå fram ska du välja det vanligaste uttryckssättet. Fråga människor runt omkring dig, och om flera reagerar negativt så välj något annat.

Om det viktigaste däremot är att visa en egen stil så väljer du förstås det du själv känner mest för. Men du riskerar då att formuleringen uppfattas som felskriven eller ålderdomlig, och att budskapet skyms. Om du skriver för en organisation ska du rådfråga någon språkvårdsansvarig, om sådan finns, eller annan kollega. Då är din egen stil inte så intressant.

upp